Till dig som…

Du som läser som inte är muslim.
Du som läser som vill begränsa mig.
Du som läser som önskar att jag inte fanns i denna värld.
Visste du att när jag konverterade till Islam, då var det dig jag var rädd för.

Jag var rädd vad du kunde göra mot mig.
Jag var rädd att du skulle ta mitt jobb.
Jag var rädd att du skulle ta mina barn.
Jag var rädd att du skulle skada mig.
Jag vågade inte bära hijab på grund av dig.

Men när jag började våga lite.
Vad hände?

Du tog mina barn.
Du så nedvärderande saker till mig.
Du gjorde falska anmälningar mot mig.
Du ifrågasatte mitt val.
Du antog att jag inte har en egen hjärna.
Du förminskade mig.
Du hotade mig.
Du skrämde mig.
Du spred rykten om mig.

Idag är jag inte rädd för dig längre.
Idag sätter jag inte värde på dig och vad du kan ta ifrån mig, så länge du inte sätter det värdet på dig själv. Det är bara dig du sparkar på och inte mig.
För hur mycket du än begränsar mig kommer min styrka från Gud.

Du är liten och det är därför du vill begränsa mig eftersom du är rädd. Du är rädd vad jag kan bidra med till samhället. Du är rädd att jag ska påverka andra, därför måste du ljuga om mig och ge mig dåligt rykte. Därför vill du låsa in mig, för det är vad du gör med dina lagar och regler! Eller vad har du för anledning till att skada andra människor om det jag skriver är fel?

Du känner om du behöver ta åt dig av vad jag skriver eller inte.
Varje dag kan du välja vad du ska göra, så idag kan du göra bättre val och sluta med ditt kvinnoförtryck.

© Anddiz

Oro

Om du vet att du skall sluta på jobbet, så kanske du får den där känslan att jag bryr mig inte om vad de andra tycker.
Jag bryr mig inte om att göra mina kollegor nöjda eftersom jag ska ändå sluta snart. Jag skall lämna detta ställe.
Huvudsaken min chef är nöjd med mig och att jag är trevlig mot andra iaf, men jag har inga skyldigheter till dem längre.
Jag gör mitt jobb, jag sa upp mig för att jag blev trött på att jag blev illa behandlad exempelvis.

Så önskade jag att jag tänkte om detta liv också. Jag ska ändå lämna detta liv, jag behöver inte bry mig om vad andra människor tänker om mig.
Jag har inte ens heller skyldigheten att förklara mig för andra personer om mina val i livet.
Jag får ha vilka kläder jag vill. Vill jag ha slöja, varför skall jag bry mig om någon annans åsikt?
Jag vet vem jag är och jag vet att jag gör mitt bästa. Jag vet att jag försöker att vara snäll mot andra människor.
Jag vet också att jag gör fel ibland eftersom jag är människa och jag ber om ursäkt då, och försöker att kompensera en dålig handling med en god.
Mer kan jag inte göra?
Jag önskar att jag förstod att det är endast jag som står till svars för mina egna handlingar
att det är endast jag som skall leva med konsekvenserna av mina handlingar.
Exempel om jag äter och äter, är det min granne som kanske får hjärtproblem med tiden och problem med konditionen eller är det jag?
Vem skall försöka att gå ner i vikt sen och vem skall äta hjärtmedicin?
Ett annat exempel är om jag struntar i att gå till jobbet, vem ska betala min hyra, vem skall betala min mat. Vem kommer att förlora arbetet?
Vem kommer få svårt att skaffa ett jobb i framtiden? Jag eller min mamma?

Varför ska jag leva mitt liv så andra människor blir nöjda på mig?
Skaffa inte barn Andiz, du har bara haft ditt jobb i två år, du borde spara undan mer pengar innan.
Nej Andiz det är bättre att du söker det andra jobbet istället.
Låt mig göra mina egna misstag, du vet inte det som bara jag vet om mitt liv.
Res innan du skaffar barn.
Skaffa en hund, de vaktar hemmet så bra.

Om det är en situation där jag är osäker på hur jag skall göra. Ska jag försöka att skaffa barn eller inte.

Jag sätter mig ner med mina två närmaste vänner och diskuterar detta, den ena säger nej och den andra säger ja. Vem ska jag följa?
Nej det bästa är först och främst att sätta mig med mig själv, kan jag det här, vill jag det här, klarar jag det här, kommer jag att ångra mig.
Efter det sätter jag mig med min man och diskuterar detta.
Sen gör vi som vi kom fram till, och då får mina vänner tycka och tänka vad dem vill för det är ändå inte dem som skall ta hand om mitt barn.
Det är heller inte dem som skall skaffa barn senare i livet med min kropp. Min vän kanske dör, eller får ett arbete i ett annat land och flyttar dit,
sedan glömmer hon mig och kontakten sinar ut. Sådant händer. Min man kanske lämnar mig och inte vill ta hand om barnet,
då måste jag vara bestämd att detta är mitt val och ingen annans för idag är det jag som ensam står kvar och skall ta hand om det här barnet.

Vi kan aldrig veta vad som händer i framtiden. Vi vet aldrig när vi ska dö.
Vi har en inre intuition och samvete av en anledning tror jag.

Ingen annan kommer att städa upp efter dig, ingen annan kommer att ta din plats. Du är en egen individ som ansvarar för dina handlingar och ingen annans.
Ingen annan ansvarar för dina handlingar om vi inte avsiktligt försöker att leda människor på fel väg på grund av elakhet.
Då ansvarar vi båda för den dåliga vägen. Jag är fortfarande ansvarig om jag skall följa den vägen eller inte.

(Detta är ett exempel) :

När jag var barn till exempel och tjuvrökte och mina föräldrar kom på mig, fungerade det då att säga att jag gör det för att alla andra gör det.
Nej, det var jag som rökte. Att de andra röker är deras problem och deras föräldrar som får ta tag i.
De andra barnen är inte mina föräldrars ansvar. De andra barnen får inte det straff som jag ska få för mina handlingar.
Dock i dagens tid fungerar det i vissa familjer att säga att jag gör så för att de andra gör så, men det är en helt annan diskussion som jag kan fördjupa mig i senare, in sha Allah/Om Gud vill.

© Anddiz

En dag

Nu har sommaren kommit här i Sverige. Det är en fantastisk syn att se hur allt som varit dött får nytt liv igen efter vintern, bara det är ett mirakel varje år. Men vi har blivit vana och är blinda för att se detta. Vi klagar om det tar för lång tid, vi tar årstiderna för givet.

Lukterna, färgerna, hur alla människor kryper ur sina ”grottor” efter den kalla hårda långa vintern. Vi glömmer bekymmer, drar fram grillar, solstolar. Tar fram solglasögonen, rullar ner taket på bilen och glider runt i byarna och städerna och känner vinden mot ansiktet.

Flyttfåglarna kommer tillbaka efter vintern, blommorna slår ut, insekterna tar sig in…

Har ni lagt märke till att direkt vid Fadjr/gryning börjar fåglarna att kvittra?

Här börjar min blogg!

Vi bor ju i ett land med 10,23 miljoner invånare och i vårat land finns det mellan 160 400 – 810 000 muslimer och det finns en liten by i detta land och i denna by bor det cirka 4 000 personer varav en av dem personerna är jag.

Jag är en kvinna som är född och uppvuxen här i Sverige med föräldrar, mor och farföräldrar som också är födda och uppvuxna här i Sverige.

Alla kvinnor är välkomna att läsa och jag har som grundregel om jag inte mår bra en dag så kommer jag inte att skriva. Vi ska försöka att sprida glädje och vara positiva mot varandra.

Jag fick först idén om att starta en podcast med min man för att prata om islam som de vanliga människor vi är och jag som kvinna dessutom då samhället inte riktigt vill släppa fram den muslimska kvinnan och jag är en av de muslimska kvinnorna som tror att jag vågar lyfta våran röst och tar steget att göra det, för mina medsystrar. Tyvärr ville inte min man delta i podcast och det måste jag respektera. Då började jag fundera om jag skulle starta en podcast själv, så jag började att lyssna på podcaster där folk är ensamma att tala för att höra hur en sådan är uppbyggd och om det är intressant att lyssna på någon som talar utan att diskutera med någon annan. Då börjar det att ”spöka” i huvudet på mig. Vem är jag? Vad kan jag? Det finns redan andra podcaster och de har kunskap, väldigt duktiga och begåvade personer. Så igen, vem är jag? Jag har ju ingen kunskap alls, så jag bestämde att lägga ner denna plan. Någon dag senare lyssnade jag på en kurs(Vänd dig till Allah) där kursledaren sa just dem där tankarna som jag hade tänkt, men att man ska våga ändå eftersom vi alla har olika styrkor. Jag tror att min styrka är att jag är en tänkande människa som försöker att utvecklas hela tiden. Vi måste alla söka ny kunskap. Hela livet är en skola och vi måste fortsätta att utvecklas. Så jag bestämde mig att börja med denna blogg och syftet är att dela med mig av mina tankar och det som jag har lärt mig som den vanliga tänkande Svensson jag är.

© Anddiz